Så sitter jag här i min sedvanliga ställning, nedkrupen i de morgonvarma lakanen i min lilla 60-säng.

Det är den första januari och jag kan inte tänka på någonting annat än förhoppningar och oro. Och även fast jag gärna hade velat fly

från dessa bitande känslor så kommer de alltid finnas där bakom fasaden precis som vid varje början på ett nytt år. Januariångesten. Nytt år, nya möjligheter.

Nej, Istället för att planera, think before you act och sådant larv som man bara blir fullkomligt galen av, ska jag bara göra saker.

Utan att någon säger till mig hur jag ska göra eller vad jag borde göra med mitt liv. Jag ska bestämma. Därför inviger jag förhoppningsvis år 2014 med att flytta hemifrån, ta det stora klivet. Strunta i vad de äldre i min omgivning uppmanar mig till att göra. Börja ta hand om mig själv, min ekonomi, ta ett större ansvar. Inte leva bekvämt på föräldrarnas bekostnader och visa att jag kan. och man behöver ingen jävla livsplan, inte än i alla fall.

Så hoppas jag att det här året blir fantastiskt, färgstarkt och härligt, med nya människor, nya platser och nya språk.

Jag blickar framåt. Och plötsligt känns hemmakvällarna i Svärtinge väldigt långt borta.