Med vetskapen om att jag flyttar hem igen om ynka en månad, efter ett år och fem månader i Oslo

är mitt humör kanske inte direkt på topp. Jag har mått bättre om man säger så.

Jag har längtat efter en sommar i Sverige, efter roadtrips på svenska vägar, glassköp i Söderköping,

pw:s i morgonsol, varma utekvällar på klubb, kall öl på världens bar och cykelrundor hemma i svärtinge.

Men nu, bara en månad kvar till hemflytt börjar jag tvivla. Varför ska jag lämna det jag har byggt upp här? 

Jag har ett fantastiskt jobb på Zara och jag älskar mitt nya jobb som barnehageassistent.

Jag bor tillsammans med de jag fungerar bäst ihop med, i världens finaste solfyllda lägenhet med balkong.

Även fast jag vet att mitt tycke för den här staden uppgraderas för varje sommardag som kommer och 

inte för att det är just staden Oslo, så är det himla frustrerande att behöva lämna mitt i sommaren,

när Oslo är som bäst. Det bästa av staden kommer fram nu och jag blir alldeles knäsvag och illamående. 

 

Kanske beror också illamåendet på att jag ska jobba hela sommaren. 

Trots att jag lovade mig själv att ha en jobbfri sommar i år. 

Förra sommaren jobbade jag varje dag på en svettig sushirestaurang, vantrivdes och hade 3 veckors sommarlov.

Jag lovade mig själv att nästa sommar kommer jag ha tillräckligt med pengar, nästa sommar ska jag inte röra en fena.

Men jag är beroende av att arbeta. Jag måste hålla mig sysselsatt, att vara arbetslös skulle göra mig frustrerad och tillslut deprimerad och galen. 

Därför kommer jag jobba 75% på Ninas café hela sommaren. och jag var extremt peppad på att komma tillbaka.

Men nu blir jag bara rädd över att jag inte ska få en endaste dag ledigt. 

Jag vet hur det är att jobba deltid över en sommar. Tillslut blir det 100% och inte 75 som utlovat. 

Försöker trösta mig själv med att tänka på alla lättsamma, trevliga och enkla kunder jag kommer servera på cafét. 

Tänka på alla nonchalanta och vresiga frognerdamer som jag aldrig mer kommer se skymten av. 

Fan, det här kommer bli bra, det måste bli bra.

 

fyfan vad jag kommer sakna den här pinglan, the queen of my heart: